Känner mig grymt vuxen idag. Jag har storstädat och storhandlat. Nu blir det plugg så att jag kan få lite lugn och ro, allt-i-allo-lördag, känner mig hyffsat duktig faktiskt. Jag kanske hinner skriva lite mer på min roman ikväll också, det vore toppen!
Imorgon ska jag samla på mig lite mer vuxenpoäng, ska fixas lite i lägenheten och ett besök på IKEA. Mamma och Torbjörn är bäst!
Hoppas ni har en grym lördag!
Jag är ledsen att jag är så off på bloggen, i livet, ja, lite off sådär hela tiden. Men skolan tar tid och energi, hur mycket man än försöker plugga, jobba, träna och umgås med nära och kära, så räcker tiden inte riktigt till. Just nu handlar det om överlevnad i fyra månader. Dragit ner på jobbtimmar, timmar på gymmet men framför allt tid med vänner. Känns surt, riktigt sjukt jävla surt, men ni får helt enkelt ha lite tålamod med mig just nu. Jag återvänder i Juni, mer social än någonsin, jag lovar.
Måste ju klara av den här jävla skoljäveln!
Har precis läst igenom rättsfallen till morgondagens seminarium och två kapitel i boken Sakrätt avseende lös egendom... Tur att jag inte behöver vara färdig förrän kl 14.00 imorgon då jag har basgruppsmöte. Ska ta en varm och skön dusch och sedan skumläsa lite i ELLE innan jag somnar.
MEN PUSS PÅ ER
Åkte hem till mamma i några timmar, fick mat, kladdkaka och underbart sällskap. Alexander och lillebror försökte lära mig att lira Starcraft 2, roligare än jag trodde. Skönt att få komma hem dit och kurera sig en stund så att man orkar med livets alla utmaningar, för jag har faktiskt världens bästa familj som bryr sig om mig! Big Fat Love!
Orkat inte mer, livet kan vara sådär fruktansvärt orättvis och jag vill bara sjunka genom jorden. Helt plötsligt ser man allt ur ett helt nytt perspektiv och undrar hur fan man tänkte tidigare. Det enda som betyder något är nära och kära. De är allt, välj dina vänner, lägg ner tid på de som faktiskt betyder något, som lägger ner tid på dig. Skit i allt annat, för det finns ingenting annat som betyder något. Att börja ångra att man gav någon så mycket av sig själv, så mycket kärlek, så mycket energi utan att få något tillbaka, förutom skit. Nej, nej, nej. Det är inte värt det, för livet är alldeles för kort och det finns så många fantastiska människor som är värda att lägga energi på!
Så sjukt jävla bäst
Det är galet vad mycket människor man träffar i livet och hur många man aldrig träffar igen. Men ibland möter man en människa som fastnar, letar sig in i ens hjärta för att stanna där, finnas där och hela tiden göra sig påmind.
Josefine Helén, Jossan, är en sådan person som jag alltid kommer att ha i mitt liv, jag bara vet det. Vi har inte känt varandra särskilt länge, kanske ett år eller så. Men det känns som att jag känt henne i hela mitt liv, att i henne finns en liten bit av mig. När någon är sådär fasansfullt lik en själv i sättet att tänka, sättet att vara och sättet att skratta sådär bekymmerslöst högt.
Och jag kan inte hjälpa att jag hela tiden inspireras av henne, för allt som hon gör är saker jag mer än gärna skulle göra själv. Hon skriver så att man blir trollbunden, måste, måste, måste läsa mer. Hon tror nog inte riktigt på det själv, men egentligen är hon sådär fruktansvärt cool att hon inte tar åt sig av dumma människors avundsjuka. Hon står för den hon är, vad hon gör och vad hon tycker om. Hon finns där hela tiden för de som betyder något.
Och jag tror inte att det finns ett enda ont ben i hennes kropp. Trots att alla andra hatar Carola vågar hon ställa sig upp och säga att hon tycker att Carola är rolig (till skillnad från mig). Det är så skönt att ha en vän som tycker om mig trots att jag är väldigt frispråkig, har mundiarré och ibland inte riktigt tänker mig för innan jag gör något. En vän som vågar säga till mig att jag gör fel och som vågar tycka olika. Någon som hela tiden peppar en, enda in i mål. För Jossan viker aldrig, hon står alltid bredvid och hejar på.
Men det absolut bästa med Jossan, är att hon hela tiden är den där fantastiska människan som bara hon kan vara!
Sen är hon sådär äckligt vacker också! (bild lånad från hennes facebook)
Snart ligger denna underbara väska från Filippa K i min brevlåda!
Han skrapar det vita pulvret till en rak linje på sex centimeter och säger att det inte är farligt.
- Det är bara lite kokain. Det dör du inte av.
Nej, det vet hon, att hon inte kommer att dö. Inte hennes kropp i alla fall. Han vet ju inte att hon redan känner till vad hon skulle göra för att dö, och det skulle inte vara att ta kokain i en källare hos en trettioårig man, hon precis träffat på en mörk och själlös bar.
Hon fyllde sjutton år i onsdags och det tyckte Sara att de skulle fira genom att dricka alldeles för många öl på en bar. De skulle använda de där falsklegen de köpt för 1350 kr av Daniel, som går sista året på gymnasiet. Nu låter det som att det var första gången de var ute på en bar och drack öl, men så är det inte. De har använt de där falsklegen flitigt de senaste två åren. För det finns inget bättre än att dämpa psykisk smärta med alkohol och skratta högt med människor som egentligen inte bryr sig om en. Bara älskar en på låtsas, för att allt ska se sådär fantastiskt underbart ut.
Mannen som satt sig ned vid deras bord, och som lyckats övertala dem att följa med honom de där fyra kilometerna till hans dunkla källare, har två tatueringar. En av dem föreställer en stor drake som sprutar eld. Den sitter på hans högra arm och svansen ringlar sig runt hans underarm. Huvudet sitter precis vid hans högra bröstmuskel och elden sprutar den ner mot magen, enda fram till mannens utåtstående navel. Han var väldigt angelägen att få visa upp denna stora, gröna, och otäcka drake som någon ristat in i hans hud med hjälp av nålar. Han slängde av sig sin rutiga cowboyskjorta som stank rök det första han gjorde, när de klev innanför hans dörr. Den andra tatueringen skulle de få se om de var duktiga tjejer som lydde order, hade han sagt och skrattat sådär att det tjuter i öronen av obehag.
Hon plockade upp hundringen som mannen som tydligen hette Per hade rullat ihop till ett litet rör. Hon stirrade på den vita linjen i vad som kändes som en evighet innan hon ryckte till för att Sara drog i hennes arm.
- Madde, det är inte kul. Snälla, vi går nu!
Hon mötte Saras förskräckta blick och sa inte ett ljud. Istället blev hennes grepp om hundringen fastare och det dröjde inte länge innan den vita linjen försvunnit, uppslukats av hennes nyfikna näsa.
Marken började gunga och Pers drake tycktes få liv. Lämnade Pers otränade kropp, flög och satte sig på den dammiga lampan i ett av källarens hörn. Hon såg Saras mun röra sig, men hörde inte vad hon sa och någonstans i bakgrunden hördes Pers obehagliga skratt. Det var så skönt, att inte känna någonting, om så bara för en liten stund. En dörr smälldes igen och Sara hade i ilska sprungit sin väg. Hon kände en stor och grov hand röra sig upp längs hennes semesterbruna lår.
- Nu är det bäst att du gör som jag säger flicka lilla, så att du får se min andra tatuering.
Ett par kalsonger flög genom rummet, landade bredvid draken på lampan och ett par ivriga händer slet sönder hennes rosa string med hjärtan på. Sedan blev allt svart. Svart, svart, svart.
Det finns så mycket som han aldrig fått sagt, saker som bubblat under ytan men aldrig kommit fram. Som att hennes långa mörka hår känns sådär fasansfullt lent mot hans bröstkorg och att i hennes bruna ögon, skimrar gröna fläckar i morgonsolen. Så mycket han borde försökt sätta ord på, formulerat, få henne att förstå hur obeskrivligt vacker han tycker att hon är. Men han har aldrig riktigt vågat. Han har varit på väg att försöka förklara hur mycket hon betyder för honom, att hon betyder allt och lite till, men han har alltid snubblat på orden eller så har de fastnat i strupen. Kvävt hans mod tills det inte längre existerade.
Men varför skulle hon bry sig om att han viskar hennes namn tills han somnar för att det får honom att känna sig trygg? Han vet att tanken om att hon någonsin skulle kunna älska honom är ren och skär fantasi, att den där gången hon somnade i hans famn bara var ett ögonblick av sinnesförvirring från hennes sida.
"Nybliven vuxen" tjej på tjugo år som tar dagen lite som den kommer. Går juristprogrammet, jobbar extra, umgås med vänner och skriver texter. Innan jag dör ska jag leva!
