Efter att ha sett dokumentären "Ingen riktig våldtäkt" på SVT är jag väldigt upprörd. Att något som för mig kan tyckas vara så självklart, för vissa andra har undantag, gör mig förbluffad. Min kropp är min kropp, det finns absolut inga undantag till den meningen.

Att höra ungdomar säga saker som att man måste ta ansvar för att inte bli för berusad, inte ha för kort kjol och inte sända fel signaler gör mig både arg och ledsen. Som att dessa omständigheter skulle rättfärdiga en så hemsk handling som en våldtäkt. För mig är dessa saker HELT IRRELEVANTA. Hur tydlig ska man behöva vara? Ska vi tjejer hela tiden behöva tänka på att inte "sända fel signaler"? Hur ska vi kunna leva ett fullständigt liv om vi hela tiden ska behöva vara rädda och känna att andras brott delvis är vårt eget fel? För det är det inte. Vi kan inte och ska inte behöva få en annan människa att förstå att den inte har rätt till våra kroppar.

Det är inte särskilt svårt att förstå när en annan människa är med på det. Vi måste inse att överfallsvåldtäkter är sällsynta och måla upp en mer verklighetstrogen bild av hur en våldtäkt går till. Som de undersökningar som nämns i dokumentären är gärningsmännen ofta någon vi känner. 

Ska man behöva skrika och slåss för att det skall räknas som en våldtäkt? Ofta är detta väldigt svårt för den som blir utsatt, speciellt pga. rädsla. Det kan till och med förvärra situationen. Man kanske blir misshandlad och till och med mördad om man gör motstånd? Någon som inte tar initiativ till samlaget, eller inte medverkar till, någon som bara ligger som ett lik och kanske snyftar borde vara signal nog. Hur kan man vara så oerhört korkad att tro att en sådan person är med på det? 

Sedan att vuxenvärlden blundar för sanningen är helt ofattbart. Det är vi vuxna som måste ge ungdomar vårt stöd, visa vad som rätt och vad som är fel. Det är vi som inte får vara fega i dessa situationer. Vi kan inte ignorera sanningen, för det gör den inte mindre sann. Vi måste sträcka ut en hand, utbilda och ändra denna orimliga definition av ordet våldtäkt som rör sig på svenska skolor. Det är vi som skall vara barn och ungdomars förebilder, men just i detta tycker jag att vi sviker dem. Vi lämnar dem att handskas med frågor som de inte alls är mogna nog att handskas med, själva.

Att påstå att detta inte beror på könsmaktsordningen är också att förneka sanningen. Det är bara att lyssna på vad ungdomar säger, vad deras åsikter är om tjejer och killar. Tjejer som har haft sex med flera killar är horor, slampor och alla andra förnedrande ord man kan komma på. Medan killars sociala status höjs och de blir "coolare" än vad de var tidigare. Hur kan en sådan syn ens få existera 2012? Det ska inte spela någon roll om jag som tjej inte har haft sex alls eller om jag har haft sex med över 200 killar. Jag är inte en sämre eller mindre värd människa för det. Vet ni varför? Min värdighet, tjejers värdighet, sitter definitivt inte mellan benen! Tjejer som har haft sex med "många" blir kallade för horor. Jag undrar om människor ens vet vad ordet hora betyder.  

Och Sverige ska vara ett av världens mest jämställda länder. Visst, vi har kommit längre i utvecklingen mot ett jämställt samhälle än många andra länder, men ska vi verkligen nöja oss med det? Ska vi inte nå hela vägen? Som jag skrivit om tidigare har till och med feminismen i Sverige indirekt uppfattningen att kvinnors värdighet sitter mellan benen. 

För att minska våldtäkterna måste vi börja i rätt ände. Vi kan inte säga till tjejer att inte sända fel signaler, inte vara för full, inte gå hem själv och inte ha för kort kjol. Detta är uppenbarligen inte problemet eftersom de flesta gärningsmän är någon som offret känner. Vi kan inte begränsa kvinnors liv för att det finns en risk att bli våldtagen. Ska vi ta tag i problemet från den änden kommer kvinnor inte att kunna gå utanför dörren. Min kropp är min kropp, inga undantag, inga bortförklaringar. Det är där vi ska börja. Varför anses det i dagens samhälle att det finns omständigheter som rättfärdigar en våldtäkt? Som gör att det inte är så farligt? Varför våldtar man? Varför har vi olika syn på män och kvinnor?

Istället för att samhället säger "Bli inte våldtagen" måste samhället säga "Våldta inte". För det är där problemet ligger.  

Nu börjar allt vad tentaplugg innebär, med det sagt ses vi i juni kära vänner. Då är det SOMMAR och då har jag BARA jobb att tänka på (och fotboll såklart). Ses då 

Han skulle kört den här versionen i melodifestivalen! 

Imorgon är det dags. Ny klubb, samma färger. Sörpan och jag bara kööör! 

"Våldtäkter förstör kvinnors liv". För mig är det helt ofattbart att man kan yttra sig om en sådan sak. Vem är det som avgör om något förstör ens liv? Svaret är självfallet den personen som blivit utsatt, vars liv det rör sig om. Det är självfallet en jättehemsk sak att bli utsatt för, att bli våldtagen, men förstör det verkligen ens liv? Och att få det sagt till en rakt i ansiktet är som att bli utsatt för ännu ett brott. Helt plötsligt är ens liv förstört också? Det är som att säga "Sluta kämpa för att leva ett normalt liv igen, utan att behöva gå runt och vara rädd. För ditt liv är ändå förstört." I ett av världens mest jämställda länder finns det människor som säger denna meningen, som att kvinnors värde sitter mellan benen. Det är det enda som betyder något i livet för en kvinna, könsorganet. 

 Det som gör mig allra mest förargad är att dessa människor kallar sig för feminister... Känns som att feminismen i Sverige bör moderniseras. Jag tycker att det är pinsamt, äckligt jävla pinsamt. Som att de som blivit våldtagna är svaga människor som inte kan stå upp för sig själva? Man blir inte våldtagen för att man är svag, har en kort kjol eller råkade vara lite berusad en kväll. Nej, man blir våldtagen för att en annan människa uppenbarligen inte har respekt för en annan människas rätt att bestämma över sin egen kropp. Det är att måla upp dem som offer som inte går att räddas. Kvinnor som blivit våldtagna har blivit utsatta för ett hemskt brott, ja, men de lever. De har fortfarande ett liv av mycket högt värde. De ska inte behöva skämmas och känna att deras liv inte längre är värt något, för det är det! De är människor, människor med känslor, som blir ledsna, men även människor som med lite stöd kan ställa sig upp igen, gå rakryggad och leva ett utomordentligt värdefullt liv!

Jag har känt mig vilse ett tag nu och jag undrar när det ska gå över. Inte en känsla som uppskattas, inte alls.

Jag vet att jag är sämst, men jag har pm-skrivande och mycket jobb som tar tid. Sen har jag inte riktigt varit på humör för att skriva, men här kommer i alla fall ett inlägg!

 Idag har jag ätit:

Fullkornsbröd med kalkon

Potatis- och purjolökssoppa

Viktväktarnas thaigryta

Keso med papaya, apelsin, ananas och cashewnötter.

Min mamma är en otroligt generös människa. Ibland kanske alldeles för generös. Hon åkte hem från jobbet för att hämta mig från min lägenhet när jag hade 40 graders feber och halsfluss för att se till att jag gick till registreringen till min utbildning. För att jag inte skulle behöva förlora min plats. Hon kör mig till närakuten och fyller mitt kylskåp med mat vid behov. Hon står ut med min prestationsångest och mina humörsvängningar och hjälper mig att flytta. Jag vet att jag kan ringa henne vad som än händer. Hur gammal jag än blir och vad som än händer kommer hon alltid att vara min mamma och jag kommer alltid att vara hennes dotter. Om allt är jobbigt är hon ett samtal bort. Hon är allt bra fin min mamma!

Min första riktiga kärlek måste nog vara fotbollen. Den underbara känslan som jag fick av att sparka på en boll med bästa vännerna som liten är obeskrivlig. Det var sådan glädje i det hela och det har det varit i hela mitt liv. Självfallet har det funnits dippar även med fotbollen, men det har alltid varit ett sätt för mig att komma bort från allt annat. Det har varit det som jag har gjort bara för min egen skull, för att jag ska ha kul och må bra. Fotbollen blev en hel livsstil för mig. Nu ligger skorna på hyllan, men vi får väl se hur länge de ligger där och dammar. Börjar redan längta lite tillbaka och hade jag haft mer tid eller det funnits fler timmar på ett dygn hade jag nog fortfarande spelat. 

Mitt namn är Eva Maria Granat-Hamberg och jag föddes den 10 juli 1991. Jag är en tjej som älskar allt det goda i livet. Vänner, en riktigt bra tv-serie, en bok som vidgar vyer, ett par jeans som sitter som en smäck, en kram som varar en evighet, kunskap, ja, listan kan göras lång. Jag kan nog uppfattas lite som en ensamvarg av vissa, eftersom jag tycker om att ha min egen tid. Tid då jag kan reflektera och slå på saker i min lägenhet i ren och skär frustration. Människan är ett flockdjur, men egentid är ändå otroligt viktigt, i alla fall för mig. Jag tycker inte om att prata om mina känslor, det är tungt och alldeles för obekvämt. Jag skriver istället. För mig är det någon sorts form av terapi. Jag är väldigt omtänksam och kärleksfull när man väl lär känna mig. Annars kan jag nog vara lite reserverad och opersonlig. Jag lider av extrem prestationsångest och tycker till och med att det är jobbigt med frågesport, konstigt nog tycker jag att det är pinsamt om jag inte kan svaren. Jag står för den jag är och har ibland kanske för många åsikter. Jag låter mig absolut inte bli överkörd, utan säger ifrån om jag tycker att något är jobbigt. Jag är inte särskilt rädd för något, men som alla andra har jag en akilleshäl och nej, jag tänker inte skriva den här. Sofia, du vet vad jag menar. Jag har en stor passion för litteratur och film och har faktiskt börjat på min egen roman. Får dock se hur det går med det... 

Jag började med ett projekt här på bloggen hösten/vintern 2010. Jag skulle under trettio dagar skriva om en sak varje dag, vad jag skulle skriva om just den dagen avgjordes av listan. Jag avslutade aldrig projektet, det hände saker som gjorde att det helt enkelt blev uppskjutet, men nu har jag bestämt mig för att göra det på riktigt. Jag tänker däremot börja om. Här har ni listan och imorgon börjar vi!

Dag 1  Presentera mig själv.
Dag 2  Min första riktiga kärlek.
Dag 3  Mina föräldrar.
Dag 4  Det här åt jag idag.
Dag 5  Vad är kärlek.
Dag 6  Min dag.
Dag 7  Min bästa vän.
Dag 8  Ett ögonblick.
Dag 9  Min tro.
Dag 10  Det här hade jag på mig idag.
Dag 11  Mina syskon.
Dag 12  I min handväska.
Dag 13  Den här veckan.
Dag 14  Vad hade jag på mig idag.
Dag 15  Mina drömmar.
Dag 16  Min första kyss.
Dag 17  Mitt favoritminne.
Dag 18  Min favoritfödelsedag.
Dag 19  Detta ångrar jag.
Dag 20  Den här månaden.
Dag 21  Ett annat ögonblick.
Dag 22  Det här upprör mig.
Dag 23  Det här får mig att må bättre.
Dag 24  Det här får mig att gråta.
Dag 25  En första.
Dag 26  Mina rädslor.
Dag 27  Min favoritplats.
Dag 28  Det här saknar jag.
Dag 29  Mina ambitioner.
Dag 30  Ett sista ögonblick.

Hade glömt bort det här klippet. Vet att jag lagt upp det för ett bra tag sedan, men jag kunde inte låta bli att lägga upp det nu igen. Den här låten är så sjukt jävla bra! 

"Träffar du någon?".. Denna eviga fråga och följdfrågorna på den. Jag har alltid vetat att jag inte är en vanlig tjej. Jag tycker inte om att få komplimanger för mitt utseende. Det låter nog jättekonstigt, men jag kan inte besvara sådana komplimanger. Det får mig ofta att känna mig osedd. Jag är ingen söt liten tjej man kan vila ögonen på för att det är trevligt, det vill jag inte vara. Jag vill vara en tjej man umgås med för att jag är rolig att vara med. Jag är en intelligent, rolig, omtänksam, äventyrslysten tjej med livsglädjen i behåll. Jag vill att människor ser mig, min nougatfyllning och inte bara mitt ytliga chokladfodral. 

Jag är en tjej som inte träffar någon för att, jag vill träffa min bästa vän, den som ser mig för den jag är, inte för den jag ser ut att vara eller den de vill att jag ska vara. Jag spelar inte spel, jag är en ärlig och rakryggad tjej som står för det jag tycker och tänker, hur provocerande vissa än må tycka att det är. Det skiter jag fullständigt i. Min uppmärksamhet får man genom att lägga märke till min personlighet, mig, och mitt intresse får man genom att få mig att skratta.

 Singel och otroligt jävla lycklig. Nu vet ni!

"Nybliven vuxen" tjej på tjugo år som tar dagen lite som den kommer. Går juristprogrammet, jobbar extra, umgås med vänner och skriver texter. Innan jag dör ska jag leva!

• Test
• Min kropp är min kropp
• Tentaplugg
• Danny - Amazing
• Fotboll
• Våldtäkter förstör kvinnors liv
• lost
• Not good enough
• Dag 4 Det här åt jag idag
• Dag 3 Mina föräldrar

• Allmänt [855]