Så trött på att behöva försvara sig för saker som bara är hennes, ingen annans, bara hennes beslut. Vem hon är, vad hon vill göra och vilka hon vill släppa in i sitt liv är väl upp till henne?
Löjlig, löjlig, löjlig. Ordet ekar mellan väggarna i den lilla lägenheten, får hennes ögon att tåras i vrede. Den där ilskan som hela tiden ligger och gnager under skinnet, vill ut, inte vara instängd därinne i den lilla kropp som hon tryckt ner den i, lagt i en kista för att sedan sätta på ett stort tjockt hänglås.
Hon vill bara få vara sig själv, ingen annan, inte behöva låtsas. Hon gjorde det, tog bort den där stora tumören i hennes liv som bara medförde obehag. Vände ut och in på hennes magsäck och stängde hennes luftvägar.
Men ingen verkar bry sig, att hon är lyckligare nu, att hon inte längre strävar efter att vara den han vill att hon ska vara. För det är inte möjligt, han är aldrig nöjd och allt han sagt, allt han gjort blir aldrig ogjort. Han kommer aldrig att förändra sig, bara vara en stor och livsfarlig tumör som försöker ta över hennes kropp och sinne. Slita och dra tills hon inte längre existerar, bara en kropp som hasar runt med mentalt brutna ben.
Hon kan inte förlåta, kan, kan, kan inte. Och de tjatar, tjatar och tjatar. För hon är ju löjlig, de är samma kött och blod, som att hon fick stå där och välja innan hon blev född, välja vem hon skulle vara TVUNGEN att älska villkorslöst. Nej, hon är inte tvungen, hennes hjärta älskar vem det vill.
Men hon undrar så, varför de hellre ser henne gå under än att vara lycklig?
"Nybliven vuxen" tjej på tjugo år som tar dagen lite som den kommer. Går juristprogrammet, jobbar extra, umgås med vänner och skriver texter. Innan jag dör ska jag leva!
